Livet känns så otroligt hopplöst igen. Känner att jag bara vill kasta mig framför pendeln och sedan slippa allt lidande, för det är det som livet består av, lidande. Känner ingen motivation till att göra läxorna eller ens gå upp ur sängen imorgon. Vi ska ändå alla dö så vad spelar det för roll om någon obetydlig liten människa som jag försvinner från planetens yta. FUCK THIS SHIT! Ingen kommer ändå komma på min begravning.

Huvudvärken bultar, ögonen är rödsprängda och ärmarna fulla med blöta fläckar utav snor och tårar. Hatar den här dagen och jag känner på mig att det kommer komma fler precis som denna. F***N SÄGER JAG BARA!!!

Btw, jag är hemma.


Ph: jag (gammal bild, 2006).